Den gröna milen
Vet ni vad? Jag är verkligen inte en riktig filmmänniska, jag kollar mycket på film, men aldrig på riktigt bra filmer så att säga. Visst, film är till för att underhålla och det är det jag kollar på film för, såklart. Men jag kollar nästan alltid på meningslösa filmer, sådana man blir så jävla glad av, eller deprimerad... Ni vet dom där en high school-tjej möter en high school/collage-kille, de blir osams och sen i slutet blir allt bra? Sådana filmer älskar jag! (Och kriminalare men det har inte med saken att göra, och actionfilmer och en jävla massa komedi! okej, jag gillar filmer, detta var slöseri med text.. så skitsamma!)
Äh, vart jag vill komma är att jag kollar aldrig på en riktigt riktigt bra film. Filmer som känns som bränns och som liksom berör på något sätt. Som är bra helt enkelt. Så igår tog jag tummen ur röven och passade på att kolla på Den gröna milen, när den gick på tv3. Den var bra. Bra på riktigt, så alla som inte sett den, SE DEN!
Det var mest det jag ville säga.. Peace!
Thåström
Tillbaka på för hur det var för lite mer, exakt och även mindre än ett år sedan.
Även tillbaka på hur jävla fint det var på Hultsfred, på hur jävla underbart fint och mysigt det var på Thåströms spelning när jag och Pelin satt nästan längst bak och bara var. Lyssnade till Joakims stämma och andades in festivallivet så djupt det bara gick.
Fast jag inte sett dig på så länge, tänker jag på dig ibland
det var nånting som fastna på mig, nåt som aldrig helt försvann
Fast det var en så kort romans var det något jag borde ha förstått
sånna chaser kommer en gång bara
aldrig att dom kommer två
Peace. Nu ska jag duscha och sen käka! Om inte maten är klar vill säga, då blir det tvärtom. Puss
Liggnertragik i en salig saga
Den mannen alltså.
"Åh, hur han lyckas inspirera
får mig att vilja orka mera
utan att jag känner mig sämre
eller måste prestera"
Förväntningar tar över
Jag har länge tänkt på detta, säker ett år eller mer. Har aldrig tagit mig tiden att skriva ett litet inlägg om det. Nu känner jag att Nu ska jag det. Så här kommer lite tankar.
Alla dessa jävla förväntningar man går runder med. Och lik förbannat blir man lika besviken i slutändan, alltid. Att det någonsin skulle vara över förväntningarna? Eller åtminstånde nästan nå upp till dom. Nej, nej, så funkar det ju inte.
Men samtidigt känner man att om man inte skulle ha några förväntningar, vad händer då? Om man inte förväntar sig saker, ja då Bryr man sig inte. Jag vet inte vad som väger mest egentligen. Men jag börjar bli jävligt trött på besvikelsen som slänger sig över en så fort man har hoppats, vågat tro en ilten liten smula eller bara tänkt att kanske, kanske eller varför inte.
Varenda gång det där pirret sprider sig i kroppen av förväntan försöker jag säga till mig själv att tro inte för mycket. Förvänta Dig Inget. För jag vet hur det slutar. Precis likadant. Alltid.
Som om någonting skulle vara annorlunda denna gången? Eller nästan?
... positiva tankar, positiva tankar
(Jag vet, det blev Tre inlägg idag, i brist på annat.)
När det pirrar i magen
Idag när allting är sådär jättehärligt (nu bortser jag från den nationella provet i matte som var) och solen har varit framme och det verkligen varit vår och fina vänner och så, Samt slapp dag överlag, så pirrar det lite i magen.
Jag kollade på de sista extramterialet på 300 eMIL idag också, då pirrade det också lite i magen.
Men inte på det sättet, inte på det pirret som man får när man ser den man tycker om flera tiotals meter ifrån komma mot en, och det riktigt lyser om en samtidigt som man bara vill springa och slänga sig i famnen på den andra.
Det pirret man får av tanken på att få gömma sina kalla fingrar i någons varma hand.
Ta mig inte fel nu, pirret man får av det fina vädret och de alldeles fina vännerna är också helt underbart.
Men nu ikvällen fick Emil mig att tänka på hur fint kärleken kan vara. Hur fint det där pirret sätter sig i magen hos någon människa, just nu. Att man nästan av tanken på hur fint och lyckligt det är för just de personer som får sitt pirr besvarat, blir lite smålycklig själv inombords. Att människor borde ta vara på det fina man har mer, att man inte ska ta någonting för givet.
Nej, nu ska inte de som inte har något sådant förhållande (jag) gå och bli ledsna och besvikna och tänka på vilken otur man själv har som inte kan gå omkring med det där pirret. Utan vi ska leva för dagen och ta in av allt annat fint vi har.
Men just ikväll kände jag för att ägna några tankar åt hur fin kärlek faktikst kan vara.
"Det finns ingen olycklig kärlek, det är bara alla idioter som inte vill ha någon som gör en olycklig." Emil Jensen
Peace out.
(Bilden är för övrigt från leloveimage.blogspot.com)
Now, what's holding you back?
slukades istället av min ilande tinnitus
hjärtat slog hårdare än någonsin och en sekund kändes mer som minuter
läste samma citat om och om igen för att lätta känslan
"Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns"
då slog andra hjärtslag, dem som känns och gör ont
sekunden kändes då istället som dagar
till slut minskade trycket och mitt första andetag blev mer en pust av lättnad
I do believe I've had enough you see.
Iallafall, Första dagen på praon var trevlig. Bygdemark är hur trevlig som helst, och jag kan nog lära mig en hel del denna veckan. Jag är alldels för trött för att skriva mer om dagen här. Men det har varit en ganska trevlig dag. Hoppas på ännu bättre imorn.
Lillebror
I need a break and I need a vacation. Take me away from the civilisation. This last year has been so rough to me.
I need time to spend with the ones I love and I need to get away from you.
Det är 1 år och fem dagar sedan jag kände dina läppar emot mina, för allra första gången. Jag tror det gör det hela ännu en bit värre. Du körde över mig totalt.
Dagens musiktips?
Billie the vision and the dancers
Speciell låt?
I saw you on TV
Sömnlös natt med Cornelis och Fredrik Åkare.
"Åh, kyss mig igen!", sa Cecilia Lind
Something so beautiful.
Det började snöa som fan på torsdageftermiddag och I fredags låg det en jävla massa snö utanför dörren. På kvällen umgicks vi några från klassen, vi gick på pizzeria och pratade skit. Jag beställde cesarsallad och träffade på Adam. Efteråt gick vi hem till Stoffes underbara vardagsrum och spelade guitarhero (jag tryckte mest på en knapp när det blev blått). Vid elva/tolv tiden kom Anton och hämtade mig och Pelin.
I lördags däremot åkte jag iväg till Bjuv på dagen, för att se lillebror spela innebandymatch. Dom vann och han gjorde sitt första mål, allting var frid och fröjd. På kvällen beställdes pizza. Jag, Sofie, Vickan och Pelin krängde och kollade mest helt underhållande på melodifestivalen och lyckades ännu en gång förundras av svenska folket!
Inombords är allt mest en jävla röra. Och inte nog med det så krampar revbenen.
Jag vet inte riktigt vad jag vill. Jag vet inte riktigt hur allt var, och hur det egentligen är. Du trängs och tar mest plats av alla mina patetiska monologer. Snart ger jag upp.
Det säger jag, om och om igen. För det känns så, som om jag verkligen inte orkar mer, jag vet inte var jag ska ta vägen. Ändå vaknar jag på morgonen, går upp och fortsätter. Samma visa, dag ut och dag in.
Du tar plats, du tar omedvetet plats. Du tar en plats som kan ge något annat så mycket mer än bara yrsel och förvirring. Kanske mest dåligt samvete.
Nu ska jag sova iallafall, i min allt för bra säng. Pussciao
Dagens musiktips?
The Kooks
Speciell låt?
Seaside