Jag har länge tänkt på detta, säker ett år eller mer. Har aldrig tagit mig tiden att skriva ett litet inlägg om det. Nu känner jag att Nu ska jag det. Så här kommer lite tankar.
Alla dessa jävla förväntningar man går runder med. Och lik förbannat blir man lika besviken i slutändan, alltid. Att det någonsin skulle vara över förväntningarna? Eller åtminstånde nästan nå upp till dom. Nej, nej, så funkar det ju inte.
Men samtidigt känner man att om man inte skulle ha några förväntningar, vad händer då? Om man inte förväntar sig saker, ja då Bryr man sig inte. Jag vet inte vad som väger mest egentligen. Men jag börjar bli jävligt trött på besvikelsen som slänger sig över en så fort man har hoppats, vågat tro en ilten liten smula eller bara tänkt att kanske, kanske eller varför inte.
Varenda gång det där pirret sprider sig i kroppen av förväntan försöker jag säga till mig själv att tro inte för mycket. Förvänta Dig Inget. För jag vet hur det slutar. Precis likadant. Alltid.
Som om någonting skulle vara annorlunda denna gången? Eller nästan?

... positiva tankar, positiva tankar
(Jag vet, det blev Tre inlägg idag, i brist på annat.)